Jag pratade med M i telefon idag innan jobbet.
Skönt att höra hans röst, även om det inte blev så mycket sagt.
Fast vad har vi att prata om? Ska vi sitta och diskutera hur illa situationen är och bli ännu mer nedstämda av hopplösheten att inte kunna vara tillsammans här och nu, utan ännu en gång trycka på den onda knappen med vetskapen om att vi inte kommer kunna se varandra på 3 månader för att den där jävla båten är hans arbetsplats nu?
Ska vi bara säga att vi saknar varandra?
Ska vi berätta om våran dag?
Nej, vi pratade på om lite och inget alls egentligen.
Vad jag ville säga till honom var det som mitt hjärta skrek till mig från bröstet.
Det dunkade och slet inuti bröstkorgen och försökte förmedla små elektroniska vågor som borde ha omvandlats till ord.
Ord som jag ville säga honom.
Ord som kunde förklara hur allt känns.
Ord som kanske, men bara kanske, kunde få honom att förstå.
Ord som...
Ord som kunde få honom att förstå att han fattas mig...
Men, hård och kall som jag är så var jag stencool, och jag behöver ju ingen och inget ska få stå i vägen för mig och mina drömmar.
Sant.
Med definitum sanningen!
Sen lade vi på och jag gick in och jobbade...
Försökte tänka på annat.
Ett par timmar förflöt.
Han var i mina tankar konstant.
Jag gick ut för att ta en cigg och en kaffe.
Jag står där, tittandes upp mot sthlms gråa natthimmel fylld av regnmoln.
*Bling*
För en millidels sekund visar sig himlen mellan två moln och ljuset från en stjärna syns långt långt ute i universum.
Och då får min tumme liv...
Ett sms som förklarar allt.
Ett sms med min sanning till den ende jag vill ge sanningen till.
Man ska vara ärlig mot de man vill ha närmast, och jag har gett min sanning.
Varför är jag nu livrädd?
Sanningen?
Som följer är:
"I never allowed anyone to come between me and my dreams and never will. But... You are the only dream I have now. [...] So, tell me how can I live my dream, when my dream is you and not reachable for living it?"
Det gör så ont inuti när man förlorat det enda man någonsin velat ha...
Laga mig... Snälla...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar