En röst...

Jag fick höra rösten igår.

Hans röst.
Mörk, smidig, sexig.

Hans röst har alltid varit en av de saker som gjorde att jag föll.
Han skrattade, han sa att han saknade, han sa att inget var sig likt.
Han var så mycket med mig i min soffa som någon som är hundratals mil bort kan vara.
När jag blundade kunde jag känna hans värme, hans hand runt min, hans andetag i min nacke.
Han gjorde mig lycklig igen. För en stund, för 3 minuter så gjorde han mig varm.

Första gången sedan jag kom hem, kände jag mig som mig själv.

Jag tappade en del av mig själv ombord.
Igår fick jag tillbaks en del av den delen, om än så bara för 3 minuter.
Jag saknar honom mer än ord kan beskriva...

September känns långt bort, men ändå nära.
Att bara få se honom, att bara få tid med honom, att bara kunna få dra handen längst hans kind och känna skäggstubben mot mina fingar (som äntligen har känsel igen, den kommer tillbaks), att få dra med tummen längst ögonbrynet, att få titta in i hans ögon och bara få se att det han på riktigt...

Att få tid.
Tiden vi aldrig hade, fick, kunde utnyttja.
Att få spendera inte fyra, inte två, men kanske en hel kväll tillsammans.
Att som vanliga människor kunna dricka ett glas vin, äta mat, promenera utomhus hand i hand utan att behöva titta på klockan stup i kvarten och räkna i huvudet "då kommer jag få sova i 7-5-3 timmar".

Fast egentligen.
Jag skulle bara vilja titta på honom.

För jag saknar honom...